Dagarna går och rätt var det är, kommer ännu ett lov att vara som bortblåst. En vecka totalt bortkastad, en vecka som i sin tur blir till en månad, som blir till ett år, som blir till tio år. Sedan sitter man där, och undrar vart all tid tog vägen.

Jag tycker inte att mitt liv är bortkastad tid, det är verkligen inte det jag menar. Och att faktiskt sitta och ångra det som varit och det som är förbi, borde egentligen vara orsaken till all bortkastad tid. Man sitter där och hoppas på att saker och ting hade kunnat ske på annorlunda sätt från vad de gjort och det, det är väl bortkastad tid om något. Det som är förbi är visserligen bara förbi i tid, men kan fortfarande vara nuet om man föreställer sig så.

Jag är kanske inte rätt person att säga allt det här, eftersom att jag om någon kan fastna i det som varit och ibland glömma bort att blicka framåt. Sedan tror jag att det ibland är riktigt bra att kunna leva i det förflutna, men som vilket förstås är olika från situation till situation. Att leva i det förflutna kan vara bra, så länge man inte fastnar där. Att leva i det förflutna kan vara underbart så länge man inte fastnar där. Att fastna i det förflutna kan leda till att man missar verkligheten. Det är kanske också det man vill, när man drömmer sig bort i det som varit. Så kan jag göra ibland när jag inte vill vara i just den tidpunkt jag befinner mig i för stunden. Jag tänker på allt som varit och på allt som en gång gjort mig glad. Det kan ge mig styrka och hopp för framtiden, vilket jag antar är bra.

Många säger att man ska leva i nuet men det tycker jag är fel. Jag skulle aldrig klara av att bara leva i nuet. Vad händer med människors drömmar och önskningar om man bara lever i nuet? Jag skulle säga att man ska ha en fot på varje plan. Med det menar jag att man ska kunna blicka tillbaka på tiden som passerat, man ska kunna drömma och längta efter en tid att komma, samtidigt som man inte får glömma bort vart det är man befinner sig i stunden. För vare sig man vill eller inte, befinner man sig ju i nuet och det är något man måste ta vara på.

Människor som fastnar i sitt förflutna, förlorar alla sina drömmar om framtiden. Människor som bara blickar framåt, glömmer bort att leva i nuet. Det är som att man då blundar för verkligheten och lever sig i in i någon slags låtsasvärld.

Det jag önskar att jag kunde gå efter i livet skulle vara att alltid ha med sig något från det som varit, ta vara på nuet och ändå se fram emot det som komma skall. Det är nog något som är väldigt svårt att hålla sig till, men att i alla fall försöka är en bra bit på vägen och jag tror att man senare, kommer att tacka sig själv för det.

Är världen ljus eller är den mörk? Är världen glad eller är den ledsen? Är världen svart eller är den vit?

Om jag skulle ställa mig själv de frågorna, skulle jag nog kunna svara på dem. Om vem som helst ställde mig samma frågor, är jag inte säker på hur ordentliga och riktiga mina svar skulle bli. Jag vet heller inte om jag skulle vilja att hela världen alltid var glad. Jag tror att det är när man är ledsen, som man kommer sig själv närmare. Sedan tror jag att man lär sig mycket när man är ledsen, även om man kanske inte själv ser på det så. Och ja, att vara ledsen skulle jag kunna säga är något jag har erfarenhet av. Jag ångrar heller inte någon av gångerna då jag varit ledsen, hur ledsen jag än varit. Sorg är en del av livet, och utan en del av livet skulle inte livet vara helt.

Det har funnits stunder då jag varit så ledsen, att jag till och med blivit orolig över att inte kunna bli glad igen. Många av de gångerna har jag varit ensam. Många av de gångerna har jag känt mig ensammast i hela världen. Några av de gångerna kanske jag har varit just det, ensammast i världen. Att vara ensam gav mig sår. Såren var inte synliga men de kändes, och de känns fortfarande. Vänner kunde vara som plåster på såren, men det gjorde inte att såren försvann för det. De finns ju alltid kvar, eller hur? Det var dels mina vänner som skapade de här såren, vänner som egentligen inte är värda att bli kallade vänner.

Jag har aldrig haft bara en enda riktigt nära vän. Jag har alltid varit den med många kompisar, lite för olika tillfällen. Jag har heller aldrig varit riktigt nöjd med att ha det så, jag har alltid sökt efter den där ”bästisen”. Jag pratade med mamma om det här om dagen, som ifrågasatte lite hur jag tänkte. Hon frågade om de inte kunde väga lika mycket, båda delarna. Om att ha en enda riktig vän, var bättre än att ha många lagom bra vänner. Så kan jag också tänka, och undra över om man inte kan få ut lika mycket av båda alternativen. Eller är det bara den riktigt bra vännen som kan ge en allt det där? Att få lite av varje från olika personer är aldrig något jag egentligen har haft problem med. Men längtan, längtan efter att ha någon. Längtan efter att ha någon man kan dela allt tillsammans med, den längtan finns inom mig. Jag vet inte om den längtan är bra, eftersom att jag på grund av den hoppas att varje ny person jag möter, ska vara det jag så innerligt längtar efter. Det i sin tur, kan leda till att jag förhastar vänskapen och missar viktiga delar av den. Eller att jag vill att allt ska vara så bra, och därför blundar för det som egentligen inte är så bra. Därför har jag bestämt mig för att inget av alternativen är bättre än det andra, tills jag på riktigt vet. Jag är inte heller orolig för att missa den personen, personen som kan ge en allt. Jag är helt säker på att jag kommer att känna när jag träffar honom eller henne. Det kan hända att jag inte känner det på direkten, utan att jag upptäcker det efter ett tag men på något sätt kommer jag ändå att känna det. Det kanske tar en vecka, det kanske tar trettio år. Trettio år skulle kunna gå, och det skulle ändå vara värt den långa väntan. Det är något jag är ganska säker på.

Så är världen ljus eller är den mörk? Är världen glad eller är den ledsen? Är världen svart eller är den vit?

Världen är svart om jag väljer att blunda för det vita, och världen är vit om jag väljer att blunda för det svarta.

Med ögonen vidöppna, är världen mest grå.

Det är svårt att skriva om något alla anser vara lockande och intressant. Det går aldrig, som vi örebroare skulle ha sagt. Faktum är att jag egentligen inte vet varför jag ger mig in på det här. Kanske är det för att vinna priset, som i det här fallet är att Johan bjuder mig på middag, vilket i sin tur vore ganska härligt.

Jag har alltid trott att det fanns någonting hos mig, någonting som skiljer mig ifrån andra människor. Det gör det kanske, men inte när det gäller mitt bloggande. Jag tyckte verkligen inte om att jämföras med de största bloggerskorna. Jag såg inga som helt liknelser mellan vårt sätt att skriva och våra sätt att uttrycka oss själva på. Nu gör jag det. Det är först nu jag har kommit på att jag är precis som alla andra. Visst, mina texter liknar inte alls Blondinbellas, men det är bara för att vi har olika sätt att uttrycka oss på. Jag anser inte att hon är dum, bara annorlunda ifrån mig, och varför skulle det vara fel? Fel, om man nu kan kalla det så, skulle vara om Blondinbella var precis som jag, eller jag precis som Blondinbella. Det är inte fallet, och alltså är det inte fel.

Blondinbella skriver om saker som berör henne, saker som hon funderar över. Kenza skriver om saker som berör henne, saker som hon funderar över. Jag skriver om saker som berör mig, saker som jag funderar över. Idag funderar jag över en händelse jag var med om, för ungefär en månad sen. Det var helg. Det var natt. Jag var ensam hemma för kanske första gången på en evighet. Jag hade gått ut på balkongen för att ta lite luft, och vilken stjärnhimmel det var! Jag stod länge och bara tittade upp på de små prickarna, de tusentals prickarna som bredde ut sig över himlen likt ett enda stort täcke. Jag vet inte hur länge jag stod där, men plötsligt var det som om någon drog med en pensel över den svarta bakgrunden. Ett penseldrag vars pensel måste ha varit doppad i ljus och skimrande färg, upptog all min uppmärksamhet och jag lät mig fascineras av dess vackra sken. Det var ett stjärnfall, det är i alla fall vad jag tror att var men jag kan inte säga att jag är helt säker. Hela händelsen gjorde mig helt tagen och ledde till att jag nästan höll på att glömma det allra viktigaste. Det allra, allra viktigaste, som var att önska mig något. Det här var något jag hade väntat på hur länge som helst. Vad skulle jag önska? Shit och fan och helvete, vad skulle jag kunna önska mig? Det är nu det gäller, tänkte jag. Och efter att ha tänkt en lång stund utan att ha kommit upp med något, slog det mig. Det slog mig att jag för stunden kände mig rätt nöjd med livet. Just i den här stunden kändes det som om jag hade allt.

Jag önskade mig ingenting den kvällen. Jag hade kunnat önska mig fred på jorden, slut på all fattigdom och svält. Istället önskade jag mig ingenting. Jag önskade ingenting för att JAG, kände mig nöjd med mitt liv. Antingen så är det något av det dummaste jag gjort, eller något av de bättre sakerna jag gjort. Bara tanken av att jag hade kunnat rädda tusentals människor inom loppet av några sekunder men inte kom att tänka på det, känns idiotiskt. Å andra sidan känner jag mig stark. Jag känner mig stark för att det bästa man kan göra i livet, är att vara lycklig. Gör inte fred på jorden mig lycklig? Jag skulle bli lycklig för all framtid, självklart. Men något som är väldigt viktigt för mig, är att vara nöjd med mig själv. Att jag är nöjd över alla de bra och fina saker jag har varit med om i mitt liv.

Den kvällen blev min alldeles egna. I några sekunder kunde jag verkligen njuta av allt jag åstadkommit i livet. Jag kunde vara lycklig, och att vara lyckig är det bästa som finns. Därför tog jag vara på varenda liten hundradelssekund av den stunden. Jag tänkte att trots allt hemskt jag gått igenom, trots allt hat jag känt, tror jag att allt i slutändan kommer att väga jämt. Och det är just det som får mig att fortsätta kämpa. Hoppet.

Med den här bloggen finns egentligen inget syfte, bortsett från att bevisa ett antal saker för Johan. Så vad gör då den här bloggen speciell till skillnad från andra bloggar? Ingenting. Nej, ingenting faktiskt. Jag kommer alltså att vara helt mainstream i två veckor framöver.