Dag ett
Det är svårt att skriva om något alla anser vara lockande och intressant. Det går aldrig, som vi örebroare skulle ha sagt. Faktum är att jag egentligen inte vet varför jag ger mig in på det här. Kanske är det för att vinna priset, som i det här fallet är att Johan bjuder mig på middag, vilket i sin tur vore ganska härligt.
Jag har alltid trott att det fanns någonting hos mig, någonting som skiljer mig ifrån andra människor. Det gör det kanske, men inte när det gäller mitt bloggande. Jag tyckte verkligen inte om att jämföras med de största bloggerskorna. Jag såg inga som helt liknelser mellan vårt sätt att skriva och våra sätt att uttrycka oss själva på. Nu gör jag det. Det är först nu jag har kommit på att jag är precis som alla andra. Visst, mina texter liknar inte alls Blondinbellas, men det är bara för att vi har olika sätt att uttrycka oss på. Jag anser inte att hon är dum, bara annorlunda ifrån mig, och varför skulle det vara fel? Fel, om man nu kan kalla det så, skulle vara om Blondinbella var precis som jag, eller jag precis som Blondinbella. Det är inte fallet, och alltså är det inte fel.
Blondinbella skriver om saker som berör henne, saker som hon funderar över. Kenza skriver om saker som berör henne, saker som hon funderar över. Jag skriver om saker som berör mig, saker som jag funderar över. Idag funderar jag över en händelse jag var med om, för ungefär en månad sen. Det var helg. Det var natt. Jag var ensam hemma för kanske första gången på en evighet. Jag hade gått ut på balkongen för att ta lite luft, och vilken stjärnhimmel det var! Jag stod länge och bara tittade upp på de små prickarna, de tusentals prickarna som bredde ut sig över himlen likt ett enda stort täcke. Jag vet inte hur länge jag stod där, men plötsligt var det som om någon drog med en pensel över den svarta bakgrunden. Ett penseldrag vars pensel måste ha varit doppad i ljus och skimrande färg, upptog all min uppmärksamhet och jag lät mig fascineras av dess vackra sken. Det var ett stjärnfall, det är i alla fall vad jag tror att var men jag kan inte säga att jag är helt säker. Hela händelsen gjorde mig helt tagen och ledde till att jag nästan höll på att glömma det allra viktigaste. Det allra, allra viktigaste, som var att önska mig något. Det här var något jag hade väntat på hur länge som helst. Vad skulle jag önska? Shit och fan och helvete, vad skulle jag kunna önska mig? Det är nu det gäller, tänkte jag. Och efter att ha tänkt en lång stund utan att ha kommit upp med något, slog det mig. Det slog mig att jag för stunden kände mig rätt nöjd med livet. Just i den här stunden kändes det som om jag hade allt.
Jag önskade mig ingenting den kvällen. Jag hade kunnat önska mig fred på jorden, slut på all fattigdom och svält. Istället önskade jag mig ingenting. Jag önskade ingenting för att JAG, kände mig nöjd med mitt liv. Antingen så är det något av det dummaste jag gjort, eller något av de bättre sakerna jag gjort. Bara tanken av att jag hade kunnat rädda tusentals människor inom loppet av några sekunder men inte kom att tänka på det, känns idiotiskt. Å andra sidan känner jag mig stark. Jag känner mig stark för att det bästa man kan göra i livet, är att vara lycklig. Gör inte fred på jorden mig lycklig? Jag skulle bli lycklig för all framtid, självklart. Men något som är väldigt viktigt för mig, är att vara nöjd med mig själv. Att jag är nöjd över alla de bra och fina saker jag har varit med om i mitt liv.
Den kvällen blev min alldeles egna. I några sekunder kunde jag verkligen njuta av allt jag åstadkommit i livet. Jag kunde vara lycklig, och att vara lyckig är det bästa som finns. Därför tog jag vara på varenda liten hundradelssekund av den stunden. Jag tänkte att trots allt hemskt jag gått igenom, trots allt hat jag känt, tror jag att allt i slutändan kommer att väga jämt. Och det är just det som får mig att fortsätta kämpa. Hoppet.
