femtondagar

Är världen ljus eller är den mörk? Är världen glad eller är den ledsen? Är världen svart eller är den vit?

Om jag skulle ställa mig själv de frågorna, skulle jag nog kunna svara på dem. Om vem som helst ställde mig samma frågor, är jag inte säker på hur ordentliga och riktiga mina svar skulle bli. Jag vet heller inte om jag skulle vilja att hela världen alltid var glad. Jag tror att det är när man är ledsen, som man kommer sig själv närmare. Sedan tror jag att man lär sig mycket när man är ledsen, även om man kanske inte själv ser på det så. Och ja, att vara ledsen skulle jag kunna säga är något jag har erfarenhet av. Jag ångrar heller inte någon av gångerna då jag varit ledsen, hur ledsen jag än varit. Sorg är en del av livet, och utan en del av livet skulle inte livet vara helt.

Det har funnits stunder då jag varit så ledsen, att jag till och med blivit orolig över att inte kunna bli glad igen. Många av de gångerna har jag varit ensam. Många av de gångerna har jag känt mig ensammast i hela världen. Några av de gångerna kanske jag har varit just det, ensammast i världen. Att vara ensam gav mig sår. Såren var inte synliga men de kändes, och de känns fortfarande. Vänner kunde vara som plåster på såren, men det gjorde inte att såren försvann för det. De finns ju alltid kvar, eller hur? Det var dels mina vänner som skapade de här såren, vänner som egentligen inte är värda att bli kallade vänner.

Jag har aldrig haft bara en enda riktigt nära vän. Jag har alltid varit den med många kompisar, lite för olika tillfällen. Jag har heller aldrig varit riktigt nöjd med att ha det så, jag har alltid sökt efter den där ”bästisen”. Jag pratade med mamma om det här om dagen, som ifrågasatte lite hur jag tänkte. Hon frågade om de inte kunde väga lika mycket, båda delarna. Om att ha en enda riktig vän, var bättre än att ha många lagom bra vänner. Så kan jag också tänka, och undra över om man inte kan få ut lika mycket av båda alternativen. Eller är det bara den riktigt bra vännen som kan ge en allt det där? Att få lite av varje från olika personer är aldrig något jag egentligen har haft problem med. Men längtan, längtan efter att ha någon. Längtan efter att ha någon man kan dela allt tillsammans med, den längtan finns inom mig. Jag vet inte om den längtan är bra, eftersom att jag på grund av den hoppas att varje ny person jag möter, ska vara det jag så innerligt längtar efter. Det i sin tur, kan leda till att jag förhastar vänskapen och missar viktiga delar av den. Eller att jag vill att allt ska vara så bra, och därför blundar för det som egentligen inte är så bra. Därför har jag bestämt mig för att inget av alternativen är bättre än det andra, tills jag på riktigt vet. Jag är inte heller orolig för att missa den personen, personen som kan ge en allt. Jag är helt säker på att jag kommer att känna när jag träffar honom eller henne. Det kan hända att jag inte känner det på direkten, utan att jag upptäcker det efter ett tag men på något sätt kommer jag ändå att känna det. Det kanske tar en vecka, det kanske tar trettio år. Trettio år skulle kunna gå, och det skulle ändå vara värt den långa väntan. Det är något jag är ganska säker på.

Så är världen ljus eller är den mörk? Är världen glad eller är den ledsen? Är världen svart eller är den vit?

Världen är svart om jag väljer att blunda för det vita, och världen är vit om jag väljer att blunda för det svarta.

Med ögonen vidöppna, är världen mest grå.